Min mamma

13 June, 2018

När jag var liten tillbringade vi alltid varje sommar i vår stuga i Espevik norr om Varberg. Mamma var hemmafru och vi kunde vara där hela sommaren.

På skolavslutningsdagen packade vi bilen full med mat, krukväxter, kläder, fyra barn, hund o så mamma o pappa. Behöver jag tillägga att pappa behövde köra ett par vändor till för att få plats med allt, för min mamma har aldrig kastat något som lever eller går att äta så allt skulle alltid med för att tas om hand eller ätas. Hela sommarlovet bodde vi i Espevik, åkte inte hem igen förrän dagen innan skolan skulle börja igen. Fattar ni vilken lyx! Jag minns att jag tyckte lite synd om kollobarnen som bara fick stanna och bada en vecka.

Jag älskade bilturerna ner till kusten som startade vid påsk varje år. Jag kollade alltid in mina favoritställen på vägen dit. Hur långt hade Viskan svämmat över, hade vitsipporna kommit, är det samma hästar i hagarna o titta där, det har kommit kossor! Jag hade full koll hela bilresan ner. I Åskloster såg vi havet breda ut sig framför oss och då kände jag alltid ett pirr i magen. Här lärde jag mig älska havet.

Bredvid oss hade farmor o farfar sin stuga. Dem var alltid där före oss. Bara en liten äng låg mellan våra stugor så det första jag o mina bröder alltid gjorde när vi kommit fram var att springa vårt fortaste på barfota fötter bort till dem där farmor alltid, alltså alltid hade dumleklubbor eller glasspinnar att bjuda på. Jag sprang så fort jag bara kunde för självklart tävlade vi syskon och jag minns att jag registrerade alla bin som njöt av klöver i gräsmattan och att jag hoppades kunna undvika att trampa på dem.

Vi hade det ganska knapert när jag växte upp så det där med utlandssemester var aldrig att tala om. Någon gång åkte vi färjan till Grenå eller nån biltur någonstans inte allt för långt. Men vi hade alltid mat och var hela och rena, ibland i ärvda kläder men fina och prydliga var vi och så hade vi vårt älskade Espevik. Stugan som pappa byggt själv. Vår rikedom.

Pappa åkte hem och jobbade på veckorna men kom ner på onsdagar och på helgen. Mamma skötte allt själv. Utan bil, med 3 pojkar, en flicka och en hund kan jag bara föreställa mig hur hon slet med att fixa allt åt oss. Dessutom fixade hon alltid lite extra fint och gott tills pappa som jobbat hela veckan kom ner. Att hon själv skulle få lite ledigt fanns inte en tanke på från något håll.

Mamma vaknade alltid först i familjen och det var då hon fick sin lilla egentid. Hon tog med sig sitt kaffe ut på trappan och där satt hon och njöt av tystnaden. Det här var hennes stund.

Jag vet ingen som kan röra sig så tyst som min mamma kan. För att inte väcka någon. För att få sin egna stund så länge som möjligt. Jag brukade smyga ut dit direkt när jag vaknade och så satt vi där. Tätt ihop. Det är dagg i gräset ser du det kunde hon säga med låg röst för att inte väcka någon, och jag såg det. Där kommer en citronfjäril, titta! Och jag såg den. Eller har du sett vad morötterna växt i landet? Jag kunde då känna smaken av små späda morötter direkt från grönsakslandet vi barn hjälpt till med att så tidigare på våren. Men mest var vi tysta och bara njöt av sommarens alla dofter, ljud och färger.

En efter en vaknade mina bröder och så satt vi där på trappan allihop och där började mammas dag och jag kunde snart höra skramlet av porslin när frukost dukades fram.

Här lärde jag mig att vara i nuet. Jag lärde mig älska allt det vackra i naturen, vad olika växter heter, och om fåglar och andra djur. Här lärde jag mig älska naturen och alla djuren. Här lärde jag mig att vara rädd om naturen. Att slänga skräp, dra upp växter med rötterna eller på något sätt förstöra var helt otänkbart. Vi hade klistermärken på våra våningssängar där det stod ”skräpa inte ner i naturen” tror dem var från naturvårdsverket.

Varje morgon prick klockan åtta kom farmor och frågade vilka som skulle med o bada och jag följde alltid med, i ur o skur så länge det inte åskade. Vi knackade även på hos Fru Rehn som var lite ensam då hennes man nyligen gått bort. Här lärde jag mig omtanke om andra människor. Att vara hjälpsam.

När Fru Rehns man dog började jag undra lite om vad att dö var. Min mamma sa alltid att det är bara själva kroppen som dör och blir till jord, men själen lever vidare. Inget konstigt med det. Den finns där uppe någonstans bland stjärnorna så vi dör inte. Själen lever vidare. Vad själen var förstod jag inte riktigt då, men det kändes bra och jag nöjde mig med det. Att det liksom inte fanns något slut. Att vi fanns kvar där uppe någonstans. Det kändes tryggt på något sätt.

Jag älskade att titta på stjärnor.  Det gör jag förresten än idag. Jag kunde sitta länge och bara titta på dem. Leta efter stjärntecken, vintergatan undra om själarna var stjärnor.  Varför mamma sa så har hon ingen aning om idag men det var väldigt bra sagt. För mig har det alltid varit helt naturligt att det är så och nu med facit i hand vet jag ju att hon hade så rätt.

Min mamma har lärt mig vara aktsam om naturen men även om saker. Inget slit och släng här inte. Min mamma har också lärt mig vara omtänksam mot andra människor, att förstå att alla inte alltid har det så lätt. Men till hennes nivå när det gäller slit o släng kommer jag aldrig. Där är hon mästarnas mästare J

Jag kom att tänka på allt detta på min tidiga morgonpromenad genom vår vackra stad. Jag blir så himla ledsen när jag ser så oerhört mycket skräp som är slängt vart jag än går. Det känns som det håller på att eskalera. I Viskan flyter plast, papper, cyklar, gatukontorets skyltar ja vad som helst. Överallt runt mig på marken ligger skräp. Varje dag kämpar gatukontoret med att städa upp allt men nu verkar det som dem inte hinner i takt med vad som slängts. Vi har papperskorgar och soptunnor överallt så jag förstår inte hur svårt det kan vara. Visst ställer fåglar till det ibland men det mesta kommer från människor med taskig attityd.

Den kalla och hårda ”jag bryr mig inte” attityden måste ändras. NU!

Efter att ha varit i städer som Tokyo som är en av världens mest folktäta städer där det inte finns skräp någonstans trots att dem inte har några papperskorgar så vet jag att det är en attitydfråga.

Därför önskar jag att alla barn som växer upp nu får lära sig det jag fick lära mig. Att uppskatta och älska vår vackra jord. Att vara snäll mot medmänniskor och djur. Att vara artiga och hövliga. Att förstå att det inte finns någon död, att allt bara fortsätter och att vi när vi är färdiga här på moder jord så blir vi dem stjärnor vi är. Att allt hänger ihop och att vi alla måste hjälpas åt. Att det vi gör mot andra gör vi också mot oss själva.

Tack mamma för allt du gjort för mig och för allt du lärt mig. Jag hoppas jag inte vaknade allt för tidigt så att du hann få njuta för dig själv en stund på trappan.

Din dotter

 

 

 

 

 

 

Kommentera